I Sigtuna har det funnits en lokal tidning länge

Sigtunabygden som grundades 1883 läggs ned på grund av lönsamhetsproblem. Gratistidningen Sigtunabygden har drivits och ägts av Upsala Nya Tidning sedan 1960-talet och har bevakat staden från en Uppsala horisont.. fortfarande skriver UNT en hel del om Sigtuna stad., nu finns det en stockholmsutgivning som kallas mitt i och har bevakning av Sigtuna.

I bland var l den gamla lokaltidningen framgångsrik ibland mer eller mindre medioker, men det har alltid funnits en lokaltidning, en plats för skvaller, nyheter och annonser. Sedan en tid tillbaka har en mediekoncern en viss lokal bevakning, och den tidigare lokaltidningen har gått upp i en närbelägen storstadstidning.

Det finns många orsaker till nedläggningen, digitalisering och storskalighet, men det behövs något mer lokalt med förankring.

Kanske någon har initiativ till en ny utgivning av Sigtuna tidning.

Sigtuna i ord och bild (hembygd.se)

Att byta telefon kan kännas enkelt, men när den väl skall börja användas börjar prövningarna. 450 olika appar måste ställas in och i de flesta fall skall lösenord oxå anges.

Det digitala skulle ju göra livet enklare men i praktiken kräver stort tålamod

Mitt liv börjar komma ifatt mig. fick idag ett meddelande från Academia.edu, som frågade om jag hade medverkat i ett stort antal olika skrifter och rapporter som alla handlade om bredband, mer eller mindre. Academia.edu hade funnit över 500 rapporter och artiklar med mitt namn

Folk spelar ju golf och håller på med konstiga saker när de går i pension. Men jag har liksom ingen hobby – det enda jag kan är ju att skriva och fotografera, kanske peta lite i trädgården mellan vintrarna.

Jag försöker hålla mig i liv genom att formulera ord så att de bildar en bok, ibland.

Vissa dagar blir det bara några få rader eller någon enstaka rad som ingen kommer att läsa.

Idag är det den 1:a maj den dag som socialister demonstrerar och protesterar mot orättvisor, vilket i praktiken innebär att rika och välbesuttna sjunger: upp till kamp….

Jag hade checkat ut från arbetslivet och skulle nu kunna ägna mig år mina intressen, skriva, fotografera och peta lite i min trädgård.

 Jag hade bestämt mig för länge sedan, kanske egentligen lite för sent, först jobba på, sedan gå i pension, då kan du ägna dig åt kultur.

 Det är mkt tankar som snurrar runt í huvudet, jag borde egentligen bara läsa, lyssna på andra och inte ens försöka skriva själv.

Och nog hade jag jobbat på, för mycket i flera olika perioder, ibland väldigt framgångsrikt, ibland med lite tur och ibland onödigt energisk. Jag hade haft flera olika karriärer och ändrat inriktning ungefär var tionde år. Ingen egentlig strategi, bara olika förändringar.  Varje förändring hade gett mig erfarenheter.  Varje ny inriktning har bildat en egen epok, med olika jobb och intressen.  Flera gånger har räknat ut mig själv och varje gång jag gjort det har jag i stället börjat en ny intressant fas i mitt liv.  

Men nu är det nog på slutspurten och det enda jag kan vänta på är det oundvikliga slutet.

Den här tiden mellan 70+ och evigheten är nog den värsta, någon ny epok lär inte dyka upp troligen får jag dämpa mig lugna ned tempot och finna mig i lugnet. kanske skriva lite någon bok. Ta några nya foton, kanske måla lite .

Men jag bär på en ny bok, det gäller bara att få ned den i datorn, historien finns där, nu börjar det mödosamma som liknar rent arbete, att strukturera och sortera alla lösa trådar.

De flesta perioder i livet har sina fördelar.

Men den här tiden mellan 70+ och evigheten är nog den värsta då går det utför, det blir allt trögare att röra sig, kroppen förfaller och tänderna blir sämre, håret gråare för att till slut bli helt vitt.

Som om det inte skulle räcka så blir ibland även humöret sviktande. Det kanske inte alltid är så kul.

Yttre påverkan som det opålitliga vädret ställer också till tillvaron. Dessutom har vi i över ett år drabbats av en smitta som har antagit förfärliga proportioner. Varför vill man då fortsätta?

Men det finns kanske ändå några glädjeämnen kvar i livet som gör att man orkar en stund till.

idag är det sista april, traditionsenligt skall då våren vara här, Vi skall sjunga vårsånger och lyssna på vårtal. I år är allt inställt igen, men jag skall inte klaga har ånga fina minnen från just den här dagen. för 5 år sedan var jag på plats i Uppsala och fick uppleva det traditionella vårfirandet med silllunch, mösspåtagning , vårtal som detta år hölls av Linus , och efterfest på slottet. För 6 år sedan var jag på Mallorca och bodde på Bendinat ett riktigt trevligt äldre hotell. Annars har det alltid varit vårfiranden i Sigtuna, med vårtal, körsång och valborgseld, en vårfest i staden.

I år ingenting.

Det är nog viktigt att vi inser att livet kan förändras, allt är inte alltid som det alltid har varit. Oväntade händelser kan ske som förändrar livet och traditioner bryts. Det enda som är säkert är att allt kan förändras. En klok professor sa en gång när jag var med på ett sommaruniversitet: Det är viktigt att vara förändringsbenägen, då klarar man allt.

Idag lyser i alla fall solen just där jag är. En helt molnfri himmel, kanske lite kallt i luften ännu men våren syns och även björkarna börjar få små bladskott, snart dags att klippa de vissna ros-skotten som inte överlevt vintern.

Alla stenar är inte grå, eller är det bara så det ser ut?

 Längst ute i regionen, i ett av landets hörn som ibland kallas Mälardalen ligger en liten bortglömd stad. Den är kanske betydelselös för många, men är egentligen Sveriges viktigaste stad.  Grundad för över tusen år sedan därefter bortglömd och utan utveckling.

På lagom avstånd finns en storflygplats som ständigt utvecklas.  Vad som gör vår stad så spännande är att den fått växa till sig i olika episoder som alla har gjort sina avtryck.

Minst tre gånger under stadens tusen år har olika människor föreslagit inriktningar som skulle eller kunnat förändra livet för alla i landet, men väldigt lite hände så staden som har långsamt fått utvecklas i fred i sitt lilla hörn av landet. Det var invånarna i landet omedvetna om, medan de tillbringade tiden i den meningslöshet som ibland kallas civilisation.  

 Vad kan vara mer spännande bakgrund och en dramatisk miljö än Sveriges första stad, med flera kyrkoruiner och en miljö som innehåller massor av historia.

När jag kom jag hit fick jag rätt bakgrundsmiljö för ett skrivprojekt. Egentligen vet jag inte varför jag gett mig in i detta ganska omfattande arbete. Jag har ju egentligen gjort mitt och borde bara slå mig till ro och njuta av tillvaron. Det närmaste jag borde komma en bok är att läsa i skenet av en sprakande brasa medan jag njuter av ett glas gott vin.

Men nu jag hade bestämt mig för att försöka skriva ihop Sveriges historia från Sigtunas födelse. Det får bli som avslutning på ett ganska omfattande och varierat arbetsliv.

Jag hade tidigare skrivit en guide bok om vår äldsta stad. Nu tänker jag gå på djupet och beskriva hur Sigtuna blev Sveriges vagga. Det kommer att ta tid, men jag har inte mycket annat för mig numera, så låt det ta den tid som behövs. Jag vill ju att det skall bli bra.

Jag har skrivit flera böcker sedan jag gick i pension, så jag har ingen brådska, nu måste det bara bli bra.