I nästan ett och ett halvt år har jag varit isolerad mitt hem (med mindre undantag för dagliga promenader)

En mer eller mindre självpåtagen isolering, tack Corona (covid).

Det är inte riktigt sant, i somras var jag på västkusten och innan dess på en utflykt till Vadstena.

Senaste tiden har jag gjort en del bilutflykter och även en tågresa till Hudiksvall.
Efter att jag fått min vaccindos, har jag nu börjat tänka på hur jag försiktigt skall börja återgå till ett normalt liv, så normalt det nu kan bli.

 Till en början var det ganska mysigt att i min ensamhet kunna fördriva dagen, alla trodde ju att detta skulle ta slut innan (förra)sommaren, efter ett tag började jag inse att det här kommer att ta tid, och nu började hemmet bli som ett fängelse.

Jag har inte inlåst av någon annan, bara mitt eget beslut att hålla mig i karantän, hemmet som jag redan kände väl och trivdes med börjar nu kännas som ett alltför snävt område. Jag hade inga fångvaktare, bara min önskan att inte bli sjuk. Efter en tidigare hjärnoperation trodde jag mig inte kunna överleva covid-intensivvård. Läste ju dagligen nyheter om hur många som dog på sjukhusen i corona/ covid.

Egentligen är jag inte rädd för att dö, bara för smärta och hjälplöshet.

Efter att ha passerat 70 så har jag egentligen gjort mitt, och haft ett rikt och intressant liv, men det borde avslutas trevligt och smärtfritt och stillsamt för att hinna ta farväl av släkt och vänner, inte behöva förnedras och plågas i en långsam kvävning på ett högteknologiskt sjukhus.

Vittnesmålen har varit många och alltför detaljerade detaljer för att jag skulle vilja hamna där.

Dagliga rapporter om smittläget gjorde framtiden allt svårare, men informationen innehöll också rapporter om vaccinens framgångar, och det kändes som att det kanske skulle kunna vara möjligt att så småningom kunna återgå till ett normalt liv, eller i varje fall något som liknar livet före Corona. Men det blir det troligen aldrig igen som det var förr.

  

 I mitt tidigare liv, arbetslivet så talade jag hela tiden, på möten på seminarier och konferenser, höll ofta presentationer och anförande, nu i isolering så blir det mer sällan några samtal. Telefonsamtalen som också är färre, blir allt längre som om man försöker hålla fast samtalet.  

 Min röst har förändrats jag har blivit hesare, kanske är jag otränad att tala och mina stämband har blivit förstörda.