Vissa filmer vill man egentligen inte se och vissa böcker vill man inte läsa. De är just de som är viktiga.

i den lilla stad där jag bor finns en liten biograf som gör stora kulturinsatser med opera och filmer. I går kväll såg jag filmen Fadern med Anthony Hopkins, Olivia Coleman m.fl. En film som verkligen berör och gör oss förvirrade. https://sverigesradio.se/artikel/recension-the-father-med-anthony-hopkins-och-olivia-colman.: https://youtu.be/60wDuQMJl2Q

Det är svårt att se den här filmen, den berör och kastar oss mellan upplevelser, minnen och fragment .Kanske är det så här man upplever demens, i varje fall känns det i filmen som något ingen vill uppleva. Att inte riktigt veta och inte riktigt vara säker på någonting. vem man är och vad som händer. Filmen och skådespelarna är verkligen gripande.

När filmen var slut satt åskådarna kvar tysta och omtumlade, sakta stövade de mot utgången och talade vänligt med varandra. Ingen i salongen var oberörd.

Efteråt förstod jag plötsligt hur min mor måsta ha upplevt det när hon ibland frågade mig var hon var och vilka personerna i hennes närhet är. Plötsligt inser jag hur personer i min närhet och och släktingar måsta ha upplevt tillvaron, hur verkligheten förändras och blir svår att begripa. Att människor förändras i ålderdom är synligt.

A.H, gör det möjligt att försöka förstå hur det upplevs.

Filmen är troligen skriven för teater, där personerna är de samma medan kulisserna förändras. ,Jag inser att det är omänskligt att man skall dö på en institution, ensam.