Det sägs allt oftare att vi ser en ljusning i detta mörker som har vilat över oss länge nu.

Corona epidemin, covid19, har vi nu haft så att vi börjar bli vana och kanske bete oss på ett olämpligt sätt.

Jag har hållit mig i mer eller mindre frivillig karantän i över ett år nu, jobbigt, och jag börjar bli lättretlig och allmänt besvärlig. Det mesta kan man handla på nätet, tack för Internet, svårt dock med livsmedel och saker som bara säljs där man riskerar att träffa andra. Känner också ett starkt behov av att tala med andra, min röst börjar bli skrovlig för att jag inte använder den. De stackare som råkar passera och som jag kan tala ned över staketet riskerar att fastna i meningslösa samtal.

Det är ljusare nu, jag vaknar onödigt tidigt, det spirar i trädgården och i växthuset kan man se att en del växter vaknar till liv. Troligen har den här vintern inte varat längre än de tidigare, men den känns väldigt lång och kall. Nu skall vårvärmen komma, vi har redan haft ett par dagar med sol och värme. Vi ser fram emot påsken och återuppståndelsen i naturen.

Det finns några orosmoln, vaccintillgången verkar tveksam, även om jag hört att några har fått vaccin, dock ej i min hemstad. Andra saker som verkar oroliga är klimatet, nya vulkanutbrott och påverkan på naturen.

Just idag känns det dock hoppfullt även om jag nu har sålt min kära båt som jag varit så lycklig över. Det är bara att inse att allting har sin tid och att min balans inte är lämplig för båtturer. Dock är den betydligt bättre än för ett par år sedan innan jag opererades. Då kunde jag inte ens gå till brevlådan utan käpp. Nu kan jag ta långa promenader, om det inte är för kallt.

Ser fram emot våren och värme.