En fråga som debatteras i många år, är hur vi skall kunna föra en bostadspolitik för alla
Förr byggde man ett eget hus eller fick en bostad av arbetsgivaren. När vi fick en diskrepans mellan önskemål och behov skulle problem lösas av andra än de som är aktiva i bostadssektorn.
Oftast egentligen, så funderar jag om meningen med att vilja saker.
En gång var jag 37 år, på toppen av allt, trodde jag, men inte,allt blev bättre med tiden.
Idag är jag 75 år och borde ge upp, men håller mig kvar, ett par allvarliga sjukdomsfall kunde inte stoppa mig, jag lever och är idag ganska frisk.
Träffar en del kollegor som är yngre och de tror att de gör allt bättre än de som var tidigare. De är inte så, de är lika onödigt självsäkra som alla tidigare.
Lösningen är att vara mer ödmjuk och lyssna mer än tala, vi har ju två öron, men bara en mun.
Inombords är jag fortfarande 37 år, och tror att alla ser det.
Men många ser bara mina 75 år men ser inte mina erfarenheter och kunskaper, bara min utvärtes ålder
undrar om sommaren är över nu, det känns så, skolorna i varje fall internatet i Sigtuna, börjar snart och äpplena faller i stora mängder på gräsmattan, tomaterna är mogna, det känns som att sommaren har gjort sitt vad blev du av vackra sommar, precis som jag, snart 75, nu till hösten. i veckan träffade jag några skolkompisar från förr, alla lika gamla. mycket minnen och tillbakablickar, vad blev det av oss.
havet då menar jag det i väster som doftar tång och smakar salt är oändligt och sammanbundet med andra världshav, det är så oförutsägbart vackert och förändras ständigt.
Varje år måste jag få se och känna havet i varje fall någon gång.
gårdagens stilla hav och sol har plötsligt ersatts av blåst och regn, havet ger och tar kan säkert bli intressanta foton om man bara vågar gå ut.
funderar över allts förändring som man hoppas skall återgå till utomhusväder, under tiden njuter av att se regnet piska mot rutorna och glädjas åt att vara inomhus.
Det är svårt att definiera lycka, framför allt för att det betyder olika för alla. Min lycka är att fortfarande , snart 75, vakna upp och känns mig någorlunda fris, just denna morgon ser jag ut över västerhavet dom är spegelblankt och stilla och hör några sjöfåglar i fjärran, himlen är blyertsgrå ,men verkar spricka upp överhavet,
när solen bryter igenom molnen lyser allt upp och havet skimrar i alla färger, plötsligt förstår jag. txten; så skimrande. jag är inte påklädd men tar på mig en morgonrock och går ned till vattnet, jag måste få känna och komma nära doften av hav.
Med stapplande steg går jag försiktigt ned på gruset, mina fötter är inte vara att gå utan skor kliver trevande ned den lilla stigen till vattnet, en blommande kaprifol och ett björnbärssnår följer mig till vattnet, det har regnat i natt, doppar försiktigt mina ömma vacklande ben i det ljumma vattnet, den ‘är här; Lycka.