Oftast egentligen, så funderar jag om meningen med att vilja saker.

En gång var jag 37 år, på toppen av allt, trodde jag, men inte,allt blev bättre med tiden.

Idag är jag 75 år och borde ge upp, men håller mig kvar, ett par allvarliga sjukdomsfall kunde inte stoppa mig, jag lever och är idag ganska frisk.

Träffar en del kollegor som är yngre och de tror att de gör allt bättre än de som var tidigare. De är inte så, de är lika onödigt självsäkra som alla tidigare.

Lösningen är att vara mer ödmjuk och lyssna mer än tala, vi har ju två öron, men bara en mun.

Inombords är jag fortfarande 37 år, och tror att alla ser det.

Men många ser bara mina 75 år men ser inte mina erfarenheter och kunskaper, bara min utvärtes ålder