För ett antal år sedan gjorde jag en hjärnoperation och fick en shunt inopererad som dränerar vätska i skallen.

Dramatiskt, men tyvärr nödvändigt, jag hade börjat att bli allt långsammare, fick problem att gå och också ibland inte riktigt orkade med det stressiga arbetslivet. Jag fick också problem med minnet.

Om jag inte hade fått shunten på plats hade jag troligen allt snabbare blivit helt förlamad.

Nu är jag återställd till ca 80 %, går inte lika snabbt som förut och ibland tar orken slut. De där återstående 20 % kallas för ålderdom och det finns inget botemedel.

Men alternativet är betydligt värre.

Ibland lider jag av att inte riktigt vara på G, att vara långsam och omständlig.

Det är inte för att vara nonchalant eller besvärlig som jag ibland tar tid på mig.

Jag kan fortfarande minnas det mesta, skriver en del och håller ibland föredrag om mina böcker eller forskning jag deltagit i.

Numera är jag aktiv i Stadsnätsveteranerna, en liten förening för oss som tidigare jobbat med bredband och digitaliseringen av samhället.

Det är uppfriskande att få träffa gamla kollegor och tala om minnen. Vi träffas i anslutning till Svenska stadsnätsföreningens konferenser, men allt fler faller ifrån. Jag är idag 72 år och har gjort mitt arbetsliv. Nästan varje vecka får jag besked att någon i min åldersgrupp har lämnat oss och det känns numera naturligt efter flera pandemier och annat.

Med tanke på det så är det okej att inte alltid vara på G