igår sol och barmark, idag är allting vitt igen. läser igenom minnesbilder på FB, verkar ske ungefär samma sak år efter år, Tack för att pandemin verkar ha klingat av, men några försvann och några lider fortfarande. Läser med inlevelse andras minnen av någon de saknar och minns själv de jag saknar.

Nu är julpusslet färdig lagt och bordet renstädat och åter kan fungera som matbord och min arbetsplats, har visserligen ett arbetsrum men föredrar matplatsen för utsiktens skull och närheten till föda.

Saknar egentligen inte arbetslivet , men gemenskap och resorna är trevligt. Nu lever jag på alla minnen och slipper alla tidiga mornar, långa väntetider på flygplatser och byten som skulle klaffa, trista hotellrum och stereotypa konferenser.

Nu kan jag långsamt sudda ut det jag inte gillade och minnas det som var trevligt.