idag den 4 januari lyser solen igen från en molnfri himmel, lite kallt och mycket snö våghalsiga personer går över isen, hoppas att det bra, nu, i mitten av 1800 talet kom en proffesso9r från Uppsala till Signhildsberg som kallas för fornsigtuna för att här låg en kungsgård innan Sigtuna blev stad. Signhildsberg har varit en betydande plats som omnämn redan i de isländska sagorna bland annat med den kända berättelsen om Signhild och Habor.

Till Signhildsberg kom denna ivrigt vetgiriga professors person och fick höra talas om en bok där borgmästare i Sigtuna hade nedtecknat berättelser om stadens öden sedan elvahundratalet, boken var skriven på pergament i s.k. munkstil och berättade om hur staden brändes ned av estländare och sedan i mitten på femtonhundratalet plundrades av kungen, Gustaf den första, som vi kom att kalla för Wasa.

Han rev alla kyrkor och det viktiga klostret som var lärcenter för norra Europa och som hade ett sjukhus med egen odling av medicinalväxter. klosterkyrkan blev kvar som stads-kyrka. Klostrets tegel skeppades bort för att bygga nya slott åt kungen.

Professorn sände bud efter stadsboken. Boken försvann med budbäraren på den tunna isen.

Staden blev kvar och berättelser lever kvar men det nedtecknade återfanns aldrig.

Idag byggs en ny stad, en bit utanför den egentliga staden, nu helt utan tradition, massor av hus så tätt att man kan se vad grannen äter. Mindre än två procent av Sveriges yta är bebyggd ändå bygger kan så här tätt mellan husen, varför egentligen?